Ikväll inleds slutspelet i VM och Sverige går in som favoriter i kvartsfinalen mot Qatar. Det är dags att svälja stoltheten och inse att Glenn Solberg och hans unga landslag har knäppt mig och en mängd av världens handbollsexperter på näsan, oavsett hur det går fortsatt i turneringen. Det är bara att inse att Sverige har överraskat alla och går en ljus framtid till mötes.

Om någon inför VM i Egypten hade sagt att Sverige skulle vara relativt stora favoriter i en kvartsfinal, så hade undertecknad visat både tänder och gomspene i ett överlägset skratt.

Inte för att en kvartsfinal på något sätt var omöjlig, men ett favoritskap i en potentiell kvartsfinal var alldeles för bra för att vara sant.

Vad baserade jag mitt fantiserat överlägsna skratt på då? 

En del olika punkter såklart.

Sverige hade inför mästerskapet en helt ny förbundskapten i Glenn Solberg. Norrmannen har gjort succé i det norska seriesystemet, men aldrig haft ett ansvar av denna kaliber. Tillsammans med Martin Boquist, som varit med som assisterande i landslaget sedan 2016, så fick de en tuff uppgift att ta hand om.

Mer än en handfull tongivande spelare kastade in handduken av olika anledningar. Däribland målvakten Mikael Appelgren, den hårdskjutande nyblivna pappan Lukas Nilsson och de rutinerade OS-medaljörerna från 2012, Andreas Nilsson och Niclas Ekberg, har också missat turneringen.
Med en trupp med nio mästerskapsdebutanter, så krävdes det inte några högskolepoäng för att påstå att ett orutinerat lag skulle inta pyramidernas marker. 

Körsbäret på tårtan blev förberedelserna i Eskilstuna inför turneringen. Laget samlades tidigt i januari i “Sméstan” för att förbereda sig inför mästerskapet med träningar och dubblar matcher i EM-kvalet mot Montenegro. Men med spridning av coronaviruset i det svenska laget, fick matcherna upphöra och träningarna likaså. Något som spädde på skepsisen kring det svenska lagets framgångar i VM, då ett helt nytt lag skulle, utan träningar och matcher, spela ihop sig till ett Världsmästerskap.

Överraskningen

Som vi har blivit överraskade av detta svenska landslag. På förhand så skulle man absolut slå Tjeckien och Chile i det inledande gruppspelet, och spela jämnt med Egypten. Nu blev det inte Tjeckien i premiären, utan Nordmakedonien, men klasskillnaden där var ett faktum. Chile blev en svårare motståndare än väntat, men även där städade Sverige ordentligt. 

Den första stora utmaningen kom mot Egypten. Värdnationen hade inte imponerat under inledningen men såg ut att köra över Sverige inledningsvis. Men sedan visade det svenska landslaget något som visar på något helt annat än den oerfarenhet som både förbundskapten och truppen besitter. De vände matchen på absolut bästa sätt, på ett sätt som ett sammansvetsat och rutinerat landslag normalt sett gör. 

I Mellanrundan fick vi se prov på samma saker. I matchen mot Belarus, låg Sverige under med fyra bollar i paus men hämtade upp underläget i den andra halvleken efter imponerande insatser från den unga trion på nio meter med Lukas Sandell, Felix Claar och så Alfred Jönsson i spetsen.

Slovenien-matchen blev en annorlunda variant där Sverige tappade en stor ledning, men ändå visade prov på att man var att räkna med mot Ljubomir Vranjes.

Och så till slut matchen mot Ryssland då. Samtidigt som man hade saken i egna händer så hade Sverige kniven mot strupen. Nu blev det slutspelsmatch på allvar. Vinst eller oavgjort innebar gruppseger och plats i kvartsfinal. Det var upp till bevis för svensk del. Var de svenska pannbenen gjorda av stål eller mjukglass?
Svaret: Svenskt orubbligt stål, producerat i landets bästa stålverk.

Efter Rysslandsmatchen så insåg jag och förmodligen många andra att detta landslag inte är något av det normala. Här finns härförare i Jim Gottfridsson och Andreas Palicka, men också turneringens bästa vänstersexor i Lucas Pellas och Hampus Wanne. Det finns ett stabilt försvarsspel där Jonathan Carlsbogård och Max Darj visat prov på excellent försvar. Och det finns en bredd framåt, med Alfred Jönsson som en joker, om anfallsspelet blir för enformigt, och med en Albin Lagergren som är en superbonus för det svenska landslaget. Tyvärr fick Linus Persson lämna mästerskapet efter att han nått sitt internationella genombrott.

Enligt mig finns det en pusselbit som hade kunnat göra det svenska laget komplett, och det är Andreas “Stycket” Nilssons offensiva kvaliteter på mittsexan.

Kvartsfinalen

Ikväll ställs Sverige mot Qatar. Ett landslag som relativt överraskande tog sig vidare från Mellanrundan. Qatar leds av en av världens mest meriterade handbollstränare, spanjoren Valero Rivera. Framåt har man en av turneringens bästa spelare så här långt i Frankis Marzo, som toppar skytteligan bland annat.

Men Sverige är enligt spelbolagen och experter favoriter. Qatar är om möjligt ett av de bästa motstånden för Sverige i en kvartsfinal. Man slapp Danmark och man slapp Kroatien. Nu är vägen mot medalj skottad för Sverige, och det gäller för dem att våga trotsa isen. 

Oavsett hur det går i kvartsfinalen så är detta svenska landslag ett av mina absoluta favoritlandslag alla kategorier. Inte på så sätt att kvalitén är högre än tidigare landslag, utan för att detta landslag inger hopp inför framtiden. Det har ordats mycket om att den svenska talangutvecklingen stått still, och att det kommer för dåliga spelare underifrån.
Nå, den debatten bör tas upp igen efter detta mästerskap. 

Men, jag ska vara ärlig. Så som Sverige har överraskat mig i detta mästerskap, så har jag aldrig blivit överraskad tidigare. Min tro på detta lag inför turneringen var lika med noll. Men tji fick jag, och tji fick de flesta andra för att vi inte trodde på att svensk handboll återigen kunde visa sig stark på den stora scenen.